Post by Skilling on Oct 31, 2013 11:17:03 GMT 1
Jag förvånas ibland över hur dåligt insatta många är när det gäller mastring. Inte ovanligt att man lägger stora pengar på "rätt" instrument, pre-amps och fina effekter, för att sedan presentera material som inte tar till vara på de små nyanser som man betalat för. Ofärdigt material.
"Fast behövs verkligen mastring?".
Svar ja.
Å andra sidan kan man bli mörkrädd när man surfar runt på det stora vida nätet och kikar på lite diskussioner i ämnet och ser hur vissa ger sig på mastring med samma känsla som en elefant i en porslinsaffär.
"Jag använder alltid minst fem kompressorer för att det ska bli fett. Ibland tio".
Get. The. Fuck. Out. Of. Here.
Jag tycker att mastring diskuteras för lite (egentligen mixning också, men det är en annan tråd). Inget problem om man lämnar från sig allt material till någon som gör det åt en, men jag skulle vilja påstå att alla som presenterar material i någon form där man inte lämnar ifrån sig till mastring, skulle tjäna på att ha koll åtminstone lite grundläggande.
Personligen har jag svårt för att mastra "on the go", dvs att ha mastringsbuss igång redan under mixningen (en företeelse som väl egentligen startade på 80-90-talet när SSL-bussen vann världsherravälde). Allt från att ha magnetbandssimulation och/eller kompressor till en hel mastringskedja på masterbussen går bort för mig. Jag känner att jag vill försöka nå ända fram utan mastring, även att jag vet att jag inte gör det. Jag tror dock att mastringsprocessen blir mer kontrollerad när den får ske för sig och jag vet att det åtminstone för mig ger ett bättre resultat.
Det är min personliga hållning, men jag vet att det finns andra som når fantastiska resultat genom att mixa och mastra samtidigt, t ex Olivetti här på C-60.
När det gäller mastringskedja har jag alltid en standard som jag utgår från, även om den ändras kontinuerligt. Någon effekt byts ut ibland och mastringsfilosofiska idéer kräver också lite ändringar i strukturen då och då. Allt är i mjukvara. Just nu ser det ut så här senast redigerad 2013-11-01, 14.28
:
1. Magnetbandkompression - simulering (Waves Kramer Master Tape) Skulle kunna vara inom parantes, men jag har kommit att använda det oftare än inte.
2. Kompressor (Cytomic The Glue, SSL-klon + Tokyo Dawn Labs Feedback Compressor II) Jag har de senaste åren helt undvikit kompressor under mastringen, förutom magnetbandssimulering då. Nu tänker jag om och det handlar om ca 5-12 db kompression med ration 2:1 eller 4:1 och med attack och release inställt så musiken "andas" behagligt. Inget pump eller dynamikdödande alltså.
3. EQ (PreSonus Pro EQ + Stillwell 1973) Pro EQ är Studio Ones inbyggda och det är en suveränt fin och neutral EQ. Innan den ligger 1973 som är motsatsen, färgrik och allt annat än neutral. Dess 12kHz-läge är det skönaste "glitter" som finns därute, tror jag, och om materialet tillåter är basfrekvenserna också väldigt fina. Då är man iofs låst till 60 eller 110 Hz och vill man justera båda får man öppna 2 st 1973. Det är ju dock inga probs eftersom vi pratar mjukvara.
Finjusterande och övriga frekvenser använder jag alltså Pro EQ till.
4. Stereohantering (PreSonus Binaural Pan) Jag upplever att det nästan alltid blir ett bättre resultat när man ökar stereobredden en liten aning i mastringen. Lite samma grej på ett vis som att det mesta tjänar på att man drar upp de höga registret en liten gnutta i EQ:n. Brukar handla om 110-130% av den ursprungliga bredden. Innan har jag använt den fantastiska Sonalksis StereoTools, men jag har lyckats slarva bort licensen till den
. Nu använder jag Binaural Pan som finns med i Studio One. Jag upplever kanske att jag inte har riktigt samma kontroll i den och framför allt saknar den möjligheten att göra de nedre registren till mono, vilket jag föredrar. Vill helst göra allt under 200 Hz till mono. Jag kommer alltså att få köpa om StereoTools igen.
5. Limiter (PSP Xenon eller DDMF No Limits) För att få upp volymen och den sista "tillfetningen". Kanske den känsligaste delen i hela processen och i grunden en fråga om kompromiss. Vi vill ha upp ljudet, alltså trycka ner topparna, men vi vill inte att det ska pumpa och tappa dynamik. För att förenkla kan jag säga att jag trycker ihop det så mycket jag kan innan det börjar pumpa. Då dra jag ner regeln lite igen och sedan är jag klar. Förenklat alltså. Brukar handla om ca -10db RMS.
Jag använder alltså inte multibandskompressor och har en mycket skeptisk hållning till dem. Jag säger inte att det är det enda rätta eller att jag inte kommer att ändra mig, men än så länge har jag aldrig tyckt att sådana har hjälpt mig. Tvärtom.
Så, dela in er i grupper och diskutera så tar vi återsamling efter kaffet om en timme.
"Fast behövs verkligen mastring?".
Svar ja.
Å andra sidan kan man bli mörkrädd när man surfar runt på det stora vida nätet och kikar på lite diskussioner i ämnet och ser hur vissa ger sig på mastring med samma känsla som en elefant i en porslinsaffär.
"Jag använder alltid minst fem kompressorer för att det ska bli fett. Ibland tio".
Get. The. Fuck. Out. Of. Here.
Jag tycker att mastring diskuteras för lite (egentligen mixning också, men det är en annan tråd). Inget problem om man lämnar från sig allt material till någon som gör det åt en, men jag skulle vilja påstå att alla som presenterar material i någon form där man inte lämnar ifrån sig till mastring, skulle tjäna på att ha koll åtminstone lite grundläggande.
Personligen har jag svårt för att mastra "on the go", dvs att ha mastringsbuss igång redan under mixningen (en företeelse som väl egentligen startade på 80-90-talet när SSL-bussen vann världsherravälde). Allt från att ha magnetbandssimulation och/eller kompressor till en hel mastringskedja på masterbussen går bort för mig. Jag känner att jag vill försöka nå ända fram utan mastring, även att jag vet att jag inte gör det. Jag tror dock att mastringsprocessen blir mer kontrollerad när den får ske för sig och jag vet att det åtminstone för mig ger ett bättre resultat.
Det är min personliga hållning, men jag vet att det finns andra som når fantastiska resultat genom att mixa och mastra samtidigt, t ex Olivetti här på C-60.
När det gäller mastringskedja har jag alltid en standard som jag utgår från, även om den ändras kontinuerligt. Någon effekt byts ut ibland och mastringsfilosofiska idéer kräver också lite ändringar i strukturen då och då. Allt är i mjukvara. Just nu ser det ut så här senast redigerad 2013-11-01, 14.28
:1. Magnetbandkompression - simulering (Waves Kramer Master Tape) Skulle kunna vara inom parantes, men jag har kommit att använda det oftare än inte.
2. Kompressor (Cytomic The Glue, SSL-klon + Tokyo Dawn Labs Feedback Compressor II) Jag har de senaste åren helt undvikit kompressor under mastringen, förutom magnetbandssimulering då. Nu tänker jag om och det handlar om ca 5-12 db kompression med ration 2:1 eller 4:1 och med attack och release inställt så musiken "andas" behagligt. Inget pump eller dynamikdödande alltså.
3. EQ (PreSonus Pro EQ + Stillwell 1973) Pro EQ är Studio Ones inbyggda och det är en suveränt fin och neutral EQ. Innan den ligger 1973 som är motsatsen, färgrik och allt annat än neutral. Dess 12kHz-läge är det skönaste "glitter" som finns därute, tror jag, och om materialet tillåter är basfrekvenserna också väldigt fina. Då är man iofs låst till 60 eller 110 Hz och vill man justera båda får man öppna 2 st 1973. Det är ju dock inga probs eftersom vi pratar mjukvara.
Finjusterande och övriga frekvenser använder jag alltså Pro EQ till.4. Stereohantering (PreSonus Binaural Pan) Jag upplever att det nästan alltid blir ett bättre resultat när man ökar stereobredden en liten aning i mastringen. Lite samma grej på ett vis som att det mesta tjänar på att man drar upp de höga registret en liten gnutta i EQ:n. Brukar handla om 110-130% av den ursprungliga bredden. Innan har jag använt den fantastiska Sonalksis StereoTools, men jag har lyckats slarva bort licensen till den
. Nu använder jag Binaural Pan som finns med i Studio One. Jag upplever kanske att jag inte har riktigt samma kontroll i den och framför allt saknar den möjligheten att göra de nedre registren till mono, vilket jag föredrar. Vill helst göra allt under 200 Hz till mono. Jag kommer alltså att få köpa om StereoTools igen.5. Limiter (PSP Xenon eller DDMF No Limits) För att få upp volymen och den sista "tillfetningen". Kanske den känsligaste delen i hela processen och i grunden en fråga om kompromiss. Vi vill ha upp ljudet, alltså trycka ner topparna, men vi vill inte att det ska pumpa och tappa dynamik. För att förenkla kan jag säga att jag trycker ihop det så mycket jag kan innan det börjar pumpa. Då dra jag ner regeln lite igen och sedan är jag klar.
Förenklat alltså. Brukar handla om ca -10db RMS.Jag använder alltså inte multibandskompressor och har en mycket skeptisk hållning till dem. Jag säger inte att det är det enda rätta eller att jag inte kommer att ändra mig, men än så länge har jag aldrig tyckt att sådana har hjälpt mig. Tvärtom.
Så, dela in er i grupper och diskutera så tar vi återsamling efter kaffet om en timme.
